Igår fick jag ett mail med en inbjudan till ett event för kvinnliga entreprenörer. Det satsas stort på detta område just nu, vilket inte är fel, men när jag började läsa hajade jag till. Så här inleds mailet:

“Mod. Passion. Jonglör – Bli kvinnlig Entreprenör.
Vankar du runt i starta-eget tankar men inte vet om du kan, om du vill eller om du törs? Är det verkligen det du vill överhuvudtaget? Hur är det att driva företag? Är det krångligt? Eller har du precis startat och driver företaget med nyfikna ögon och lite vingliga ben?”

Och tilltalet får mig att se rött. Jag skulle vilja se någon, någonsin tilltala blivande manliga entreprenörer på det sättet… som vankande runt med nyfikna ögon och vingliga ben, frågande sig själva om detta är vad de vill över huvud taget…
Som jag tolkar det utgår man ifrån att kvinnor har en inbyggd osäkerhet, och att det är den som hindrar dem från att starta företag. Är det verkligen så? Är det säkerställt genom undersökningar, eller utgår man bara ifrån att kvinnor är mera osäkra i sitt företagande än män?

Längre fram i mailet kommer detta:

“Kom och hör vår historia som företagare eller företagerskor som en del vill kalla det. Inspireras. Vi har enskilda firmor och AB. Helt olika verksamheter. Helt olika livssituationer. Och ändå så mycket gemensamt i våra liv som kvinnliga egenföretagare. Ställ gärna frågor till oss. Gärna s k dumma frågor för de är smarta att ställa innan man gått vilse i företagsdjungeln.”

Ja, för vi kvinnor kommer ju självklart att gå vilse i djungeln. Den är stor och läskig och svår för oss stackars våp (gäss?) (som visst ändå kan om vi bara får tillräckligt med inspiration, uppmuntran och klappar på huvudet…) ?!
Det är inte fel att lyfta fram att det finns osäkerhet inblandad när man ska starta/driva företag, men jag tycker att tilltalet är infantiliserande. Jag trodde vi hade kommit längre än så. Är det fortfarande på den nivån att vi ska sitta i ring, hålla varandra i händerna och ropa “kvinnor kan” (med våra röster som ju tyvärr inte är lika starka som männens)?
Är det inte en självklarhet att kvinnor kan?

We often make mood boards for our projects. The usual process is that one of us gathers 10 -20 pictures suitable to the project on an A3, which we print out and put on the walls of our office, as inspiration – turning the walls into some kind of patchwork.

But there is an even better way of making mood boards. We tried this one for the first time when we were starting up the company, as part of the branding – to use when creating a logo etc.
For this excercise each participant gathers 10-20 pictures (depending on the number of participants) – pictures they think express the brand in some way.
The pictures are spread out on a large table. Now the participants are supposed to remove pictures one at a time, taking turns doing it. Participants can’t say no to a picture being removed by another participant, no matter how much they like that picture.
This goes on until only about 10-15 pictures remain, and those will be the ones used in the final mood board.

Pictures from today’s session

We did this for a project this afternoon, and it was just as fun and rewarding this time. It’s definately worth the effort. Probably we should do it this way every time.

(There are other kinds of mood boards as well – for example this wall of fame next to my computer. I just have to look at it to get in a very good mood!)

First I start out with one of my favourite quotations:

“Boys can use games to escape into a fantasy world which allows them to prepare themselves for the requirements of adult masculinity, they can gird their digital loins with magical potencies and vanquish enemies with their limitless strength. They can also get killed, over and over again, along the way, until they have achieved the degree of mastery that makes them champions. Then they can reach in to the full storehouse of boy games and accept another challenge. […]
The cultural prescriptions for femininity are equally stringent – and they are also internally contradictory. Girls are expected to be both frail and enduring, helpless and competent, fun loving and sensitive, emotional and available, needy and nurturing, vain and moral. Girl needs games in which they can rehearse and express the ambiguities and contradictions of femininity. Navigating the shoals of femininity are the stuff girls think about.”

(Brunner, Bennet & Honey, 1997, s. 86-87)

This is something I’ve been thinking about for quite some time; why girls’ relationships to games seem so complex. Not only does this concern whether or girls like games or not, and if so which games they like, but it inevitably comes down to the phenomenon of play. Play is an important part of a child’s development. Through play the child manages the transition between the inner world of the psyche and the outer reality (Winnicott). Play thus becomes a very important tool for young boys and girls to use in order to deal with the expectation that are held on their future identity. It becomes even more so if you consider the theories of Judith Butler. She states that gender is something that is performed through an individual’s actions. So to become the “right” gender (and this is of course expected to go along with the body you are happen to be born with) you have to learn how to perform the “right” actions.

Skill comes with practise. If being a girl means I need skills in certain areas different from what I would need if I were a boy (seen from the society’s point of view), than the things (actions) I will have to practise will be different too. As said in the quotation femininity is a very ambiguous and contradictory thing. There are some safe grounds that all girls know about (for example dress in pink and you’ll be fine!) but there are a number of areas that are like minefields. It’s okay to do them but not too much or with too much enthusiasm. Take sports for an example. It is certainly considered good to be sporty as a girl (you shouldn’t be fat and lazy!), but if you would happen to get too muscular then it can be a problem. Whether or not these norms are something that we as grown ups agree upon or not doesn’t matter, it will for sure be something young girls are very concerned about. We can only hope to influence these girls into becoming free women who can put the rigidity of these norms behind them.

So how can we make empowering playgrounds for these girls entangled in the complexities of femininity? Are there places where they can explore their identity freely without feeling highjack by the society?

The first step is to make it possible for girls to play at all. Here is a blog entry from an angry mum who curses the way the fashion of girly clothes makes it impossible for her young daughter to play freely. There are so many things that are going on during those vulnerable years of childhood and adolescence, many small strings that all together weave a net of passivity laid upon women. It makes me furious to think about it… But I believe there are ways to sneak past these mechanisms of oppression.

There is more to play than first meets the eye. The transformative potential in play is sometimes underestimated. In play everything can be put up side down. The imagination is free to run wild and new discoveries can be made and explored. The sphere for personal actions expands (like a bubble you blow with your chewing gum!).

I recently read a study on what German girls like and dislike in videogames. It came down to three things; they disliked violence and over sexualized portrayals of women, and they liked a richness of social interaction in games. This is certainly nothing new or surprising. There are many pink games that exclude violence, have cute little characters and are all about relationships. Still it all seems so superficial to me. We need to dig deeper than that. Be more unexpected.

[This post is in swedish because of being a bit too complicated for me to translate at the moment!]

Förra inlägget handlade om ARG:ets möjlighet att skapa en värld skild från den verkliga, placerad i ett lager ”ovanpå” verkligheten, vilket kan möjliggöra en form av lek för vuxna. Jag vill fortsätta denna diskussion om lek, och möjligheten till lek, genom att ta upp ett annat fenomen som inte är spelrelaterat. Men först en definition av lek:

Vad är lek?
[Följande stycke är hämtat från mitt examensarbete i Interaktionsdesign, Lekfulla spel, 2005.]

”Lek är en frivillig handling eller sysselsättning, som förrättas inom vissa fastställda gränser i tid och rum i enlighet med frivilligt accepterade men obetingat bindande regler; den är sitt eget ändamål och åtföljes av en känsla av spänning och glädje och medvetandet av något som är ’annorlunda’ än det ’vanliga livet’.”

Detta är Johan Huizingas definition av lek från boken ”Den lekande människan” (Homo Ludens, 1945).
Jonas Linderoth menar i sin avhandling ”Datorspelandets mening” från 2004 att en inte helt ovanlig definition av lek är att leken är sitt eget mål, och den går ut på att leka. Leken är sin egen mening och dess innersta natur finns i dess intensitet, i möjligheten att entusiasmera och att den uppfattas som lustfylld (Huizinga, 1945). Man leker för att ha roligt, helt enkelt.
Brodin och Lindstand menar i rapporten ”Några reflektioner kring lek och leksaker” (2005) att det dock kan finnas en fara i att definiera leken som något man gör bara för att det är roligt, eftersom det då kan betraktas enbart som ett tidsfördriv. De vill att leken ska värderas upp i vuxnas ögon, att vi ska tillmäta leken dess rätta värde som det viktigaste ett barn kan ägna sig åt.

Än vuxna då?
Är inte lekandet viktigt för vuxna? Är det så som många tycks tro att vi någonstans runt inträdet i tonåren växer ifrån att leka? Det beror kanske på vilka aktiviteter vi klassar som lek.
Det finns flera exempel på aktiviteter som vuxna ägnar sig åt, som har lekinslag och som kan ses som gränsöverskridande – på det sättet som lek överskrider gränserna för ”det vanliga livet”. Ett exempel som jag berört som hastigast på min personliga blogg, är en form av skrivande (som möjligtvis har fler gränsöverskridande kvaliteter än litterära), nämligen slash fiction. Slash går ut på att ta två redan existerande karaktärer, fiktiva eller verkliga, oftast män, och para ihop dem i en kärleks- och/eller sexuell relation, som man sedan skriver om. Eftersom det är en något kontroversiell form av litteratur pågår detta ofta lite i skymundan på internetcommunities, befolkade av de invigda.

Vad består lekelementet i slash av?
De flestas mål med att skriva slash är nog inte att bli berömda, tjäna pengar eller ens få något utgivet på traditionellt sätt, utan det görs för att ha roligt. Det är en inre drivkraft som ligger till grund för att skapa slash, och den bottnar både i behovet av att leka med andra och i den egna sexualiteten.
I ett community vars medlemmar skapar RPS (real person slash – slash som handlar om verkliga personer) om exempelvis två fotbollspelare, skapas en värld befolkad av frivilligt deltagande personer, avskild från den verkliga världen i tid och rum, med sina egna regler, sitt eget ändamål, och definitivt åtföljd av en känsla av spänning och glädje för de deltagande – helt i enlighet med Huizingas definition av lek. Communityts medlemmar är t ex väl medvetna om att de här två fotbollspelarna antagligen (eller kanske) inte har ett homosexuellt förhållande i verkligheten, men i den uppsatta lekvärlden kan de ha det utan att det ifrågasätts.

Är det omoraliskt att leka på det här sättet?
Frivilligheten som gäller de lekande människorna i communityt, gäller inte för föremålen för deras intresse; objekten som figurerar i deras lek. Så, är det omoraliskt att använda andra, verkliga människor som leksaker, och framför allt, är det omoraliskt att dokumentera det i skriftlig form och publicera på nätet?
Det kan definitivt diskuteras, men samtidigt känns det som att dessa diskussioner ofta utgår från ett äldre synsätt på det skrivna ordet och på texter (som statiska publikationer) och på våra medier (som publikationsverktyg snarare än kommunikationsverktyg).
Människor behöver nämligen ytor att leka på, och där fyller internet en viktig funktion. Få kan väl tycka att det finns något omoraliskt i själva leken i sig (jo, så klart finns de som tycker så också) men däremot finns det troligtvis fler som anser det tvivelaktigt att publicera de texter som både möjliggör och är produkten av leken.
Kan man tänka sig att vi i stället skulle kunna avdramatisera inställningen till det publicerade, och acceptera att detta är en lek som människor håller på med? Lek skapar mening och expansion, och är därför viktigt både för barn, unga och vuxna. Men hur är det okej att leka?
I slashberättelserna lägger man oftast till en disclaimer som talar om att berättelsen är fiktiv. Men publiceringen sker också oftast i ett sammanhang, som är den lekvärld som skapats av de deltagande.
Så, kan man betrakta ett community som en lekplats, där det är okej att göra sådant som inte annars vore okej?

Läs mer om slash på Tanja Suhininas blogg.

Yesterday we were discussing Alternate Reality Games during lunch break. We always find that kind of game seems to appeal to a lot of people.

The case discussed was getting some information about a person you don’t know, and your task would be to find and kill them (not for real; just by targeting them, and then performing some kind of action).
A person round the table said: “If you’re in this game, and someone suddenly phones you at work, and then just hangs up… you know you are in trouble! I would probably just throw everything at hand and try to get out the back door!”

My thoughts wandered off to how some experiences make you think you’re part of a movie (like this, for example) – and that those experiences trigger a stronger sense of life. As if the sensation of watching yourself from the outside in itself adds an extra dimension to life.

Sometimes that happens just by incidence, but obviously it’s also possible to create events that trigger this feeling. Examples of that are flash mobs, zombie crawls etc.
The Alternate Reality Game is a more complex form, but in the end they’re all about the same thing: Adding an extra layer on top of reality, a layer that brings the possibility of enhancing sense of life.
And I think that’s one of the important tasks of games, to give us that possibility!

Bobbi enhancing sense of life at the Copenhagen Zombie Crawl

November 22

We were invited to attend Cut the Wire/Catwalk 2007, an event in Karlskrona, where we were participating in a contest for “best mobile service for the public sector”. We were participating with the text message based game Lost in Malmö, that we developed for the city of Malmö.

Catwalk 2007

Karlskrona is a quite small town (33 000 inhabitants) and it’s placed beautifully by the sea. When walking towards the small island where the first part of the event would take place, we could even feel the smell of tar in the air!

The day started with an open debate where a host interviewed people about their businesses and how they are using mobile services. Our project stood out a bit, since a lot of the others were about keeping track of transports, counting and labeling lampposts, and other useful but quite down to earth services. There weren’t many applications like Lost in Malmö.

Dinner was held at Marinmuséet, and after that 3 buses came to take us to a secret location. We actually never understood where we were, but it was in some kind of industrial building in the harbour.
Coming into the large hall, we were met by the sounds of a crooner who with a soft voice sang

some all time favourites. Behind him a slideshow was running, with pictures of Beatles, Elvis, Rolling Stones, ABBA and Queen… Our little gang was standing around, wondering what was gonna happen, and then we headed towards the bar.

The crooner got done and we thought it would be time to announce the winners. There were 3 different categories, and our 2 friends from Do-Fi were competing in another category.
But it wasn’t time for that just yet, instead there came on another band – a cover band, with a singer dressed completely in white, who also wore sunglasses. They came on strong with “Summer of 69″.

When the band had played for an hour it was finally time for the awards, and we were standing expectantly in front of the stage. But well… we didn’t win.

Then it was time for some Guitar Hero (on stage), and when the guitar session ended, the cover band came on again. I found some people who looked like fun, and started talking to a guy in a cap. He said “all these crazy people are from the same company”, referring to the dancing group around him. “Which company?” I asked. “I wont tell, but you can join in if you want”, he said.

So, what could one do but dance like crazy?

Suddenly we realised it had become midnight and the first bus would go back to Karlskrona city. We rushed out to take it, and ended up with a whole bus for ourselves (6 persons) and a drunk man. Noone else wanted to leave that early.

We arrived at the city and it was deserted. The two other girls in our company had heard there would be a pub (with karaoke!) at their hotel, so we went there. “Is the pub still open?” we asked, while entering the completely empty reception. “Yes for about half an hour” the girl told us.

We went down some stairs and started hearing sounds. Suddenly a room opened up, it was crowded with people and had party written all over it. It was soo crazy! People were standing on chairs and tables, or dancing all over the place. It was like being transferred into some kind of strange movie scene. A DJ who acted more like a radio show host played songs, he also sang himself and led the karaoke.

And what karaoke! The people at the bar must have done this every weekend for ages, because the musical anthems and Grease duets they were performing were perfectly sung. A woman with blonde hair was singing togehter with a rock guy, then came on 2 girls, also singing something from Grease, and putting on a good show – People were even standing around singing the backing vocals.

The visitors were of all ages, from like 18 to 60, and of all different kinds – from rock kids with *a lot of* tattoos, and countryside people in checkered flannel shirts, to dancing women in high heels, short skirts and bleached hair. And everyone seemed to be friends.

We were just standing there in awe, and I kept repeating “welcome to Karlskrona!” with a strange smile on my face. Small cities, what can you say?

All in all, we agreed that it was a night out we would hardly forget… It even ended with an afterparty perfectly fitting the context, namely together with a bunch of sailors!

Our children’s party games Maskeradmästerskapet (Fancy Dress party) and Tårtkampen (Sprinkles) are now available in Swedish shops. The games are activity based games for small children, and suitable for parties and family gatherings!

Come on, come on, come in, come in!
This is our new blog, where we will tell you stuff. You’re welcome to say something by commenting on our posts.
<3 /Ozma